det känns oms om jag glider mer och mer ifårn verkligeheten.

som om jag sjunker ner i min egna värld.

i den svartvita världen, där allt bara blir mörkare och mörkare för varje dag som går.

för varje leénde som jag gör, som jag fejkar. fylls bara ångesten mer för varje gång.

känns som om jag ska explodera snart, som om det inte finns tillräckligt med platts i mitt hjärta.

som om någon vrider om det så det går av.

jag vill bara försvinna, försvinna från verkligeheten.

jag orkar verklgen inte mer nu.

jag tror jag ska försöka försvinna ur det här, bort från det här.

annars kommer jag försvinna in i det mörka, ensam. bort från allt och alla.

tills det bara är svart, och rött.

tills jag är borta.