det känns som flera år och dar sen jag gjorde mig illa. det var nog 3 år sen jag gjorde det, då jag bara gjorde det ibland.
för 6 år sen pågick det varje dag, flera gånger om dagen.
jag kommer ihåg att jag brukade sitta på skoltoaletten.
brukade skämmas så mycket att jag itne kunde gå tillbaka till lektionen, ibland inte på hela dagen. jag bara satt där inne o stirrade in i väggen. jag skämmdes, för mig själv. för att ajg var den jag var.
om någon frågar varför?..... varför?.. jag kan nog inte svara på det, för jag tror inte att jag vet varför själv.
det hjälpte, det dempade ångesten. man mådde bättre.. för stunden.
sedan mådde jag sämmre och sämre, och det blev oftare och oftare, och djupare och djupare.
tillslut blev det för djupt, jag bara satt och kollade på blodet. visste inte vad jag skulle göra. blev chockad, och rädd. jag  gjorde det ju inte för att dö. jag gjorde det därimot för att överleva.
jag sprang till mamma, vi åkte till akuten. jag tror att det blev en varningssignal för mig. för efter det så har jag inte skurit så djupt. och inte alls lika ofta, och som sagt nu var det 3 år sedan jag skar mig själv.
fortfarande ibland när jag mår dåligt så är min första tanke " ge mig något vasst". men jag har klarat det, klarat att hålla imot.


när jag gick i kortarmat första gången i skolan, så hade jag nog hållt på ett år.
det var nog itne så många som brydde sig av eleverna, det var nog mer lärarna som agerade.
det var mest min bästa kompis i skolan just då. han tog avstånd. han slutade vara med mig, slutade ringa och slutade helt prata med mig. och det gjorde ju faktiskt itne saken bättre just då. när man mår som sämst så vill man inte förlora en av de få man litar på. så jag märkte verkligen vem som jag kunde lita på och vem som var falsk.